För mycket bök?
Regeringen har via jordbruksminister Ann-Christin Nykvists gett Naturvårdsverket i uppdrag att se över vildsvinsförvaltningen och stoppa den kraftiga ökningen av vildsvinsstammen.
Tyvärr finns ingen korrekt viltstatistik att hänvisa till – endast parter i målet uppskattar stammens storlek. Visst är det skam att vi år 2006 inte har en tillförlitlig viltstatistik som underlag för beslut om förvaltning av våra viltstammar.
Bondeorganisationen LRF, som är part i målet, har kommit fram till att det finns cirka 80.000 vildsvin i Sverige. Många LRF distrikt önskar om inte utrotning av vildsvinen som man ser som levande jordfräsar, så näst intill. I skogen tycks nästan samtliga parter vara överens om att vildsvinen gör nytta men problemet är den odlade jorden.
På Borrestads gods i sydöstra Skåne hade man vildsvin i hägn i början av fyrtiotalet.
Dessa fick hjälp att nå friheten och förökade sig snabbt. Även då var det bönderna som klagade och till slut ansåg sig regeringen tvingad fatta beslut om utrotning av vildsvinen. Tjugotvå heltidsanställda jägare plus drevkarlar lyckades under tre månader vintern 1947 skjuta tjugonio vildsvin. Kostnaden för jakten som jaktvårdsfonden fick betala utgjorde 33530 kronor, en stor summa pengar på den tiden. De som vill ha bort ”nöjesjägarna” kan vänligen ha detta exempel med i sin kalkyl!
Vildsvinens kraftiga ökningstakt beror enligt sakkunskapen mycket på att de fyller ut en tom nisch (där de en gång i tiden funnits) och där de inte har någon direkt konkurrens. De kommer om de får vara i fred att fylla ut denna nisch och sprida sig så långt norrut som de kan komma utan för vildsvinen besvärande snödjup.
Vill man snabbt få ner vildsvinsbeståndets storlek måste trycket i första hand läggas på de produktiva suggorna. Av etiska skäl blir jakttiden på dessa kort då de kan vara kultingförande större delen av året. Enligt lag får inte förande suggor skjutas. Av lagtexten framgår inte vilken ålder kultingarna skall ha uppnått för att suggan inte skall anses som förande!
Skjuts suggorna bort utvecklas flockarna av ungdjur till huliganer som går direkt ut på åkrarna och tar för sig. Ledarsuggorna är skygga och tar flocken med till säkrare platser.
I Skåne finns många med dystra erfarenheter av för högt jakttryck och det rapporteras om marker nästan helt tomma på vildsvin där jaktrycket på vuxna djur (läs suggor) varit för stort.
Man har nu lärt sig att i första hand jaga fjolårsgrisar och årsungar som leder till en god köttproduktion och bibelhållet eller på sina håll ökande vildsvinsbestånd.
En större grad av samverkan mellan jägare och markägare är tveklöst nödvändigt.
Med hjälp av elektriska stängsel kan en hel del av grisarna hållas borta från odlade fält! I de flesta fall täcker inkomsten av kött eller jaktarrende förlusterna av gröda.
Regeringen har via jordbruksminister Ann-Christin Nykvists gett Naturvårdsverket i uppdrag att se över vildsvinsförvaltningen och stoppa den kraftiga ökningen av vildsvinsstammen.
Tyvärr finns ingen korrekt viltstatistik att hänvisa till – endast parter i målet uppskattar stammens storlek. Visst är det skam att vi år 2006 inte har en tillförlitlig viltstatistik som underlag för beslut om förvaltning av våra viltstammar.
Bondeorganisationen LRF, som är part i målet, har kommit fram till att det finns cirka 80.000 vildsvin i Sverige. Många LRF distrikt önskar om inte utrotning av vildsvinen som man ser som levande jordfräsar, så näst intill. I skogen tycks nästan samtliga parter vara överens om att vildsvinen gör nytta men problemet är den odlade jorden.
På Borrestads gods i sydöstra Skåne hade man vildsvin i hägn i början av fyrtiotalet.
Dessa fick hjälp att nå friheten och förökade sig snabbt. Även då var det bönderna som klagade och till slut ansåg sig regeringen tvingad fatta beslut om utrotning av vildsvinen. Tjugotvå heltidsanställda jägare plus drevkarlar lyckades under tre månader vintern 1947 skjuta tjugonio vildsvin. Kostnaden för jakten som jaktvårdsfonden fick betala utgjorde 33530 kronor, en stor summa pengar på den tiden. De som vill ha bort ”nöjesjägarna” kan vänligen ha detta exempel med i sin kalkyl!
Vildsvinens kraftiga ökningstakt beror enligt sakkunskapen mycket på att de fyller ut en tom nisch (där de en gång i tiden funnits) och där de inte har någon direkt konkurrens. De kommer om de får vara i fred att fylla ut denna nisch och sprida sig så långt norrut som de kan komma utan för vildsvinen besvärande snödjup.
Vill man snabbt få ner vildsvinsbeståndets storlek måste trycket i första hand läggas på de produktiva suggorna. Av etiska skäl blir jakttiden på dessa kort då de kan vara kultingförande större delen av året. Enligt lag får inte förande suggor skjutas. Av lagtexten framgår inte vilken ålder kultingarna skall ha uppnått för att suggan inte skall anses som förande!
Skjuts suggorna bort utvecklas flockarna av ungdjur till huliganer som går direkt ut på åkrarna och tar för sig. Ledarsuggorna är skygga och tar flocken med till säkrare platser.
I Skåne finns många med dystra erfarenheter av för högt jakttryck och det rapporteras om marker nästan helt tomma på vildsvin där jaktrycket på vuxna djur (läs suggor) varit för stort.
Man har nu lärt sig att i första hand jaga fjolårsgrisar och årsungar som leder till en god köttproduktion och bibelhållet eller på sina håll ökande vildsvinsbestånd.
En större grad av samverkan mellan jägare och markägare är tveklöst nödvändigt.
Med hjälp av elektriska stängsel kan en hel del av grisarna hållas borta från odlade fält! I de flesta fall täcker inkomsten av kött eller jaktarrende förlusterna av gröda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar