Det mycket viktiga eftersöket - här en episod från år 2000!

Det är mycket viktigt för varje jägare att vara väl förberedd för att kunna genomföra ett eftersök, själv lägger jag mycket kraft på detta. Skadskjutningar drabbar alla som jagar, förr eller senare och är jaktmedaljens baksida! Skadskjutningar eller som vi säger på skånska ”skamskott” eller ”skamskjuten” är djuret tills man funnit det. Ofta ligger djuret dött men inte alltid. Vid åteljakten är det inte så ofta som det går snett men det förekommer att grisarna springer en bra bit bara på viljan. Tar de sin tillflykt till ett tätare skogsparti eller annat så behövs en hund. Har du ingen själv har du vidtalat en hundägare om hjälp i fall att om!

När jag kom hem efter jakten den 20 augusti år 2000 nedtecknade jag nedanstående rader om det lyckade eftersök som min dåvarande hund hade genomfört tidigare på kvällen.

Det var 50 minuter sedan solen gått ner, 10 minuter återstod av dagens jakttid. Råbocken stod ca. 50 meter bort i kanten mot veteåkern med bredsidan till. Jag siktade noggrant, tog stöd på karmen i tornet där jag satt, kikarsiktets hårkors låg rätt i bogen. Spände snälltrycket, tryckte av, skottet gick. Mynningsflamman förblindande för en liten stund men jag såg att bocken inte föll i skottet utan sprang in i tjörnet som den kom ut ifrån. Trots att jag var nästan 100 % säker på att kulan satt rätt så fick jag det otrevliga suget i magen, har skottet misslyckats?
Under tornet ligger min trogne fyrbente jaktkamrat, Wachtelhunden S37187/93 Bogerups Cosby, kopplad, alltid tyst och blickstilla när det är läge. Skönt att ha honom till hands nu. Min tvåbente jaktkompis Jörgen kallade upp mig på radion, får man säga grattis sa han, nej Jörgen inte ännu blev mitt svar.
När Jörgen kom fram till mig hade det blivit nästan rent mörkt, vi rökte en cigarett och väntade en stund till. När mer än en halv timme var gången sedan skottet gick gjorde jag en skottplatsundersökning med ficklampan till hjälp. Hittade inget blod, inget alls. Jörgens skeptiska stämma, ”träffade du den verkligen?”. Bocken hade flytt till ett f.d. hagområde med högt gräs blandat med tjörne, allt inhägnat med taggtråd. Som att leta efter en nål i en höstack tyckte Jörgen.
Beslutade mig för att släppa Cosby på fritt sök. Cosby stack i väg, tyst i fem minuter, sedan kom det befriande ståndskallet! Cosby äger den fina egenskapen att skälla för dött vilt. Bocken låg otillgängligt nere i en bäckravin, inne i det täta tjörnesnåret. Enda chansen att komma dit var att krypa in, vilket jag gjorde. Med Cosbys koppel om bockens hals släpade jag ut honom krypande på alla fyra, duktigt stucken av tjörnet blev jag. Det visade sig vara en bra träff genom centrala lungpartiet, men trots den goda träffen räckte bockens flyktvilja till för honom att ta skydd innan han drunknade i sitt eget blod.
Min tvåbente jaktkamrat Jörgen sa efteråt.: Bosse, den här bocken hade vi inte hittat i fullt dagsljus, att Cosby hittade honom när det är kolsvart är fantastiskt!