Vildsvinen invaderar

Sverige har invaderats. Åtminstone är det så det brukar beskrivas i media. Vildsvinen har tagit över vårt land. De förökar sig. Förstör. Orsakar olyckor. Snart bökar de i tätorternas villatomter och kyrkogårdar. Helg åkte till Vildsvinsklubben i Halland där man tror sig hittat en lösning. Vi har också letat upp de andra aktörerna i denna inflammerade problematik.


I Halland har Vildsvinsklubben har lyckats organisera en framgångsrik förvaltning av vildsvinsstammen. Skadorna på böndernas grödor är få, liksom trafikolyckorna. På hemsidan (www.vildsvinsklubben.se) finns även en databas med all tänkbar statistik om vildsvinsjakten. Sedan projektet startades för sju år sedan har jägare knutna till Vildsvinsklubben skjutit ungefär 700 djur.

Christer Stensson började jaga redan när han var i tioårsåldern. "Numera blir jag mest glad när nya jägare fäller ett byte. Själv bryr jag mig inte så mycket längre", säger han.

Tillsammans med hustrun Sabine och barnen Frederik, Annika och Mattis driver Ralf Tebaay Gudmundsgården. Han skulle gärna vilja ta hand om vildsvin själv, men då måste han bygga ett speciellt viltslakteri.

Vildsvinsstammen har ökat enormt i Sverige. 150 000 djur lyder den senaste beräkningen. Men mörkertalet är stort. Vi pratar om ett djur som reproducerar sig häpnadsväckande fort.

Förra året sköts det av ungefär 50 000 djur. Även här finns ett visst mörkertal vara eftersom det inte finns någon plikt att rapportera fällda vildsvin.

Lantbrukare och markägare upplever vildsvin som ett gissel. De bökar upp och förstör grödor för miljontals kronor varje år. Nyligen publicerade Jordbruksverket en undersökning från Södermanlands län, där tio procent av Sveriges vildsvin finns, och där uppskattades skadorna under 2009 till 17,3 miljoner kronor.

Samma typ av undersökning görs just nu i Skåne och Blekinge och en tidig beräkning talar om skador på mellan 50 och 100 miljoner kronor.

Vildsvinen förstör även golfbanor och förra året var det en länsväg i norra Dalarna som utsattes för svår åverkan när de vilda grisarna var på jakt efter föda.

Trots att det rör som om extremt skygga djur kommer de också allt närmare oss människor. De lockas av all mat vi har i vår närmiljö. Enligt en attitydundersökning som Sveriges Lantbruksuniversitetet gjort är vildsvinet det djur näst efter björnen som vi människor är mest rädda för.

Dessutom har antalet trafikolyckor där vildsvin är inblandade ökat markant (se annan artikel).

Så vad ska vi göra med vildsvinet? Utrota det helt som vi gjorde på 1700-talet? Eller lära oss att leva med det?

Vi for till de halländska skogarna för att finna svaret på vildsvinsproblematiken.

Valpen Molly lufsar nyfiket omkring medan husse Christer Stensson talar beundrande om vildsvinen. Han började jaga när han var i tioårsåldern och följde med sin far ut i skogen och sedan dess har det varit hans liv och arbete.

Han har arbetat tjugo år som skogvaktare och nästan lika länge som egenföretagare i branschen. Sedan sju år tillbaka är han en av de drivande krafterna bakom Vildsvinsklubben i Halland. Ett projekt som drogs igång med hjälp av EU-pengar och som resulterat i att man har fått en fungerande förvaltning av vildsvinsstammen. Jägarna är nöjda. Lantbrukare och markägare är nöjda. Skadorna på grödorna är små. Trafikolyckorna i området är få.

– Grisen är ett av de smartaste djuren som finns, den är riktigt intelligent. Vad vi måste göra är att lära oss förstå grisen och styra så att den håller sig där den inte gör så stor skada, säger Christer Stensson.

– Vi har inget välja på. De finns här och vi måste göra det bästa möjliga av det.

Vildsvin finns överallt på jorden. Utom på Syd- och Nordpolen. I Sverige dök de första vildsvinen upp efter den senaste istiden. För 8 000-10 000 år sedan.

På 1700-talet betalade staten mycket höga skottpengar på vildsvin och jägarna lyckades genom intensiv avskjutning till sist utrota djuret. På 1800-talet återinfördes det i hägn i södra Sverige. Stammen hölls i schack fram till 1970-talet. Då rymde ett gäng vildsvin från Mörkö i Sörmland. Man hade inte satt upp några staket på ön och man trodde att vattnet skulle avskräcka grisarna. Det gjorde det inte. Vildsvinen simmade till fastlandet.

Ungefär samtidigt rymde vildsvin från ett hägn på Linderödsåsen. Sedan dess har grisarna spridit sig över stora delar av Sverige.

För de är vandrande djur. Bara under en natt kan en vildsvinsflock förflytta sig mellan sju och nio kilometer.

De förökar sig mycket snabbt. Grisarna blir könsmogna redan i ettårsåldern och föder sedan kullar med tre-fem kultingar.

– Vildsvinet är ett snabbt anpassningsbart djur som kan etablera sig i många olika typer av miljö och de har en förmåga att tillgodogöra sig den mesta tillgängliga födan. De är generalister, säger Johan Truvé.

Han började forska på vildsvinen redan 1998 och sex år senare skrev han avhandlingen "Pigs in space".

– Space betyder ju både rymd och rum och syftar på hur snabbt vildsvinet kan sprida sig över geografiskt stora områden. Ja, sen fanns det väl en referens till Mupparna också när jag valde titel, säger Johan Truvé och skrattar.

Precis som många andra är han fascinerad av djuren. Han ser dem både som tillgång och problem.

– Med rationell förvaltning är de en värdefull resurs. De är intressanta att jaga eftersom de har en hög tillväxt och därför också kan ge en hög avskjutning.

– Men om man ser på vildsvinen som skadedjur måste de förvaltas utifrån detta. Antingen genom att man håller stammen på en låg nivå eller utrotar dem helt, säger Johan Truvé.

– Alla motsatta intressen gör att vi måste hitta en gyllene medelväg.

Ett riksdagsbeslut från 1980 förklarade vildsvinen som oönskade i Sverige. Men vildsvinsstammen fortsatte ändå att öka kraftigt och 1988 rev ett annat riksdagsbeslut upp det tidigare och slog fast att vildsvinets har hemrätt i den svenska faunan.

– Det stora problemet med vildsvin är att det inte finns någon gemensam central myndighet som kan ha det övergripande ansvaret. Det är en brist, säger Johan Truvé.

Vi vänder tillbaka till skogen i Halland där man har lyckats lösa problematiken. Vildsvinsklubben har utvecklat ett väl fungerande samarbete mellan jägare, lantbrukare och markägare.

Man har också en databas som håller koll på allt som har med vildsvinen att göra. Det finns statistik på allt från antalet eftersök till andelen skjutna vildsvin per jaktsätt. Man skiljer mellan vakjakt vid åtlar (foderplatser dit djuren lockas) och jakt med hundar.

"Samverkan" är nyckelordet för Vildsvinsklubben. Christer Stensson upprepar det ordet gång på gång.

Lantbrukarnas uppgift är att hålla koll på sina marker. När de upptäcker vildsvin på sina områden kontaktar de Vildsvinsklubbens akutteam. De rycker ut med en gång.

– Bonden får platta ner grödan där grisarna bökat. Sen sitter en jägare på vak och när vildsvinen dyker upp på kvällen klipper vi en kulting och då håller sig flocken borta från det området i två-tre veckor, säger Christer Stensson.

Ett antal foderautomater hjälper också till med att hålla grisarna borta från åkrarna. Automaterna innehåller majs, vete och ärtor. Bra mat för vildsvinen. Att automaten bara sprider tre kilo per dygn har också betydelse. Då håller vildsvinen sig sysselsatta. Istället för att böka runt på åkrarna letar de upp alla små majskorn de kan hitta under flera långa nattimmar.

– Grisarna är som oss när vi går på julbord. Har de mat att hämta på ett ställe behöver de inte gå och böka någon annanstans.

– Ekonomiskt är automaterna inte heller någon stor investering. Alla tjänar på det här.

Christer Stensson är ofta ute och föreläser. Hos myndigheter, jägare och LRF-föreningar. Han menar att om vi lär oss att förstå vildsvinen kan vi också förvalta dem på ett bättre sätt.

Det finns mycket att lära. Som till exempel att vildsvin lever i matriarkat. Med en ledarsugga styr allt. Även brunsten inom flocken. Galtarna sparkas ut från flocken så fort de blivit könsmogna. Efter det lever de resten av sina liv som enstöringar med endast två uppgifter. Leta upp suggor att betäcka och slåss med andra galtar.

– Ledarsuggan är viktigast av alla, det är henne vi ska jobba med, säger Christer Stensson.

– Om ledarsuggan blir skjuten blir det kaos i flocken. Då far djuren åt olika håll. Det vill vi undvika. Tyvärr är det många jägare som misstar ledarsuggan för en stor galt. Det händer ofta.

Att vildsvinen matas av jägare med allt från geléhallon till wienerbröd är också något som Christer Stensson är väl bekant med. Han tycker inte om det. Av två skäl. Dels lockar det grisarna att närma sig människor. Dels gör den kraftiga födan att djuren får fler kultingar.

– Det har varit tal om att införa en lag som förbjuder detta, men nu har jägarna fått tre år på sig att själva bättra sig. För det här beteendet är helt förkastligt. Om det inte blir en förändring är jag för en lag, säger Christer Stensson.

Forskaren och docenten Gunnar Jansson håller med. Han leder det nu pågående Vildsvinsprojektet för Sveriges Lantbruksuniversitets räkning. De ska finna fram till en vettig inventeringsmetod och komma fram till skadeförebyggande åtgärder. Projektet ska komma med en delrapport efter nyår.

– Att mata vildsvinen är ingen bra idé. Och när nyhetens behag lagt sig, jag menar, hur roligt är det efter att man skjutit 30-40 vildsvin? Då har vi plötsligt fått en så stor stam att vi måste se till att skjuta av väldiga mängder för att hålla den under kontroll.

Hur alarmerande är vildsvinssituationen i Sverige?

– Alarmerande? Äh, det där är tidningssnack. Det uppstår alltid konflikter i sådana här sammanhang. Det är samma sak med varg och älg. Man får se på det med sans och vett och försöka samarbeta.

Stefan Lindqvist

stefan.lindqvist@hd.se
042-489 90 36

.